Tu che non sei mai uscito dal tuo recinto...

Tu che non sei mai uscito dal tuo recinto,

sei mai stato al cancello nella malinconia

a guardare su sentieri sognanti

la sera nel blu sfumare via?

Non era forse un assaggio di lacrime mai piante

come fuoco che sulla tua lingua ardeva,

quando sull’inesplorata via

un sole rosso sangue si dissolveva?

-----

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland,

har du nånsin i längtan vid gallret stått

och sett hur på drömmande stigar

kvällen förtonat i blått?

Var det icke en försmak av ogråtna tårar

som liksom en eld på din tunga brann,

när över vägar du aldrig gått

en blodröd sol försvann?

(Edith Irene Södergran)

L'anima in attesa

Sono sola tra gli alberi al lago,

vivo in amicizia con i vecchi abeti a riva

e in segreta intesa con tutti i giovani sorbi.

Sola, sto distesa ad aspettare,

non ho visto passare nessuno.

Grandi fiori mi guardano dall’alto di

lunghi steli,

pungenti rampicanti mi strisciano sul grembo,

ho un solo nome per tutto, ed è amore.

-----

Jag är allena bland träden vid sjön,

jag lever i vänskap med strandens gamla granar

och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.

Allena ligger jag och väntar,

ingen människa har jag sett gå förbi.

Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar,

bittra slingerväxter krypa i min famn,

jag har ett enda namn för allt, och det är kärlek.

(Edith Irene Södergran)

Il giorno si fa freddo

Il giorno si fa freddo verso sera...

Bevi il calore dalla mia mano,

la mia mano ha lo stesso sangue della primavera.

Prendimi la mano, prendimi il braccio bianco,

prendi il desiderio delle mie spalle strette...

Sarebbe strano sentire,

una notte sola, una notte come questa,

il tuo capo pesante contro il mio petto.

Hai gettato la rosa rossa del tuo amore

nel mio grembo bianco - 

io stringo nelle mani calde

la rosa rossa del tuo amore che appassisce presto...

O sovrano dallo sguardo freddo,

ricevo la corona che mi porgi

e reclina il mio capo sul cuore...

Ho visto il mio signore per la prima volta, oggi,

tremando, l’ho subito riconosciuto.

Ora sento già la sua mano pesante sul mio braccio leggero...

Dov’è la mia sonora risata di vergine,

la mia libertà di donna a testa alta?

Ora sento già la sua stretta salda intorno al mio corpo fremente,

ora odo il duro suono della realtà

di contro ai miei fragili, fragili sogni.

Cercavi un fiore

e hai trovato un frutto.

Cercavi una sorgente

e hai trovato un mare.

Cercavi una donna

e hai trovato un'anima -

tu sei deluso.

-----

Dagen svalnar mot kvällen...

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan...

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna,

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Du kastade din kärleks röda ros

i mitt vita sköte -

jag håller fast i mina heta händer

din kärleks röda ros som vissnar snart...

O du härskare med kalla ögon,

jag tar emot den krona du räcker mig,

som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

Jag såg min herre för första gången i dag,

darrande kände jag genast igen honom.

Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...

Var är mitt klingande jungfruskratt,

min kvinnofrihet med högburet huvud?

Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,

nu hör jag verklighetens hårda klang

mot mina sköra sköra drömmar.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ - 

du är besviken.

(Edith Irene Södergran)

Le stelle

Quando viene la notte,

io sto sulla scala e ascolto,

le stelle sciamano in giardino

ed io sto nel buio.

Senti, una stella è caduta risuonando!

Non andare a piedi nudi sull’erba;

il mio giardino è pieno di schegge.

-----

När natten kommer

står jag på trappan och lyssnar,

stjärnorna svärma i trädgården

och jag står ute i mörkret.

Hör, en stjärna föll med en klang!

Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.

(Edith Irene Södergran)